Musikalen om Victoria
100 års minnet av Victoria

Till  startsidan

Victoria i vår egen tid Senaste uppdateringarna Kontakta oss här

 

Inledning, Birgitta Svensson Scener
Skolpjäs om Victoria Rollista
Skådespelarna Musiker
Arbetsgruppen Tack till...

 

Skolpjäs om Victoria

Året är 1988

Spelet om Victoria

"En kamp mellan Arbetet och Kärleken – en strävan att bli respekterad, inte bara som kvinna, utan som en hel odelbar människa".

Ett spel om författarinnan Victoria Benedictsson i samband med 100-årsminnet av hennes bortgång i maj 1988.

 

Inledning skriven av Birgitta Svensson Bilder från Arbetsgruppen

Hur en musikal om Victoria Benedictsson för ungdomar på Frostaskolan kom till inför uppmärksammandet av hennes minne i Hörby, maj 1988 - 100-år efter hennes död.

Musikalen är skriven och regisserad av Birgitta Svensson, lärare på Frostaskolan i idrott och drama. Här följer berättelsen om hur och varför den kom till.

I början av Victorias bok Pengar, kommer Selma, bokens huvudperson, gående, slängig, glad och bekymmerslös på bygatan i Skåne. Hon märker inte bygatans bortvända hus och är helt omedveten om att hon, som alla andra kvinnor i dåtidens samhälle, saknade de rättigheter vi i dag ser som självklara, rätten till utbildning, rätten att delta och påverka samhällslivet, rätten till ett yrke, rätten att själv välja sin make.

Utbildning var något sällsynt, dyrbart och svåråtkomligt för unga kvinnor. Den allmänna opinionen förlöjligade deras intellektuella begåvning och längtan efter oberoende. Det var först 1853, som några av de högre utbildningarna blev tillgängliga för kvinnor, nämligen de konstnärliga, musik, gymnastik och konst. 1873 öppnades universiteten och inte förrän 1919 fick kvinnor rösträtt.  Myndighetslagstiftningen gjorde deras framtid helt beroende av förmyndarens godtycke. Den låga äktenskapsåldern, 16 år, trots att myndighetsåldern för kvinnor var 25 år, gjorde att barnäktenskap var mer regel än undantag Den sexuella dubbelmoralen och bristen på sexualupplysning med dess konsekvenser, debatterades livligt.

Victoria var långt ifrån främmande för dessa frågor, något som vi kan läsa i hennes skrifter, i t.ex. boken Pengar, där hon fränt angriper det dåtida samhället. Och i dagboken fräser hennes penna vidare: ”Mannen är kvinnans huvud. Det säger både gudomlig och mänsklig lag. Ett styre måste finnas i både stat och familj. Staten vilar endast på familjelivet.” På ett annat ställe utropar hon förtvivlat: ”Dej ska man inte döma om du sjunger ut ty du är man! Mej ska man stena – ty jag är kvinna! Kvinna! Kvinna!”

Men i slutet av romanen Pengar skriver hon med tillförsikt;

”Ögonen lyste av levnadsmod, ty nu var steget taget, nu fick det komma vad det ville. Och hela hennes varelse genomströmmades av den ungdomskraftiga egoism, som ropar: Plats, jag måste leva!”

Var det sinnligheten och kraften hos denna halvvilda flicka med zigenarnatur på den skånska slätten, som gjorde att mitt intresse vaknade? Fanns där något, som höjde sig över de gamla dammiga gatornas stenläggningar? Fanns här något, som kunde föra framåt, lyfta uppåt?

Var det detta, som gjorde att jag, trots det nästan omöjliga i uppgiften, accepterade att skriva en pjäs för ungdomarna på Frostaskolan i Hörby om Victoria Benedictsson inför Victoriaveckan i maj 1988, hundra år efter hennes död. Hur skulle jag, en ren amatör, som för det första då inte hade någon kunskap om författaren och dessutom inte hade läst en enda rad av henne, kunna skriva en pjäs, som ungdomar kunde förstå, uppskatta? Hur skulle de förstå den svåra problematiken? Hur skulle jag kunna förklara för dem? Hur skulle de orka? Hur skulle jag orka?

Var skulle jag komma henne närmast? Var skulle jag känna hennes doft, hennes förtvivlan? Jo, i de efterlämnade dagböckerna, i texter, brev och anteckningar, i böcker och brev från människor som levt nära henne och hos författare och forskare, som försökt förstå hennes tid och liv.

Hur såg Hörby ut i mitten av 1800-talet? Hur levde man? Fanns här någon samhällsdebatt? Säkert är ändå, att Victoria med sitt valspråk ”Arbete och Sanning” levde mitt i en tid av legalt kvinnoförtryck på i stort sett alla områden, det offentliga så väl som det privata.  

Här fanns för mig något av ett klart igenkännande, något spännande. Detta något som lockade mig att skriva främst för flickorna i Hörby, de som gick på samma trånga gator, som kanske mötte samma trångsynthet, upplevde samma frustration. De som behövde luft under vingarna för att våga söka sin egen väg.

Så började glädjen till slut att infinna sig inför den stora skrivuppgiften och då var det bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Förutom ett manuskript behövdes naturligtvis också musik, helst tidstrogna dräkter, smink, peruk, scenografi och ljussättning. Det behövdes en god fotograf, ett program, en mycket god organisation och så en realistisk ekonomi.

 

Manuskriptet
Var skulle jag hitta den kunskap, som var nödvändig för att kunna skriva det musikaliska dramat? På biblioteket i Hörby, med en hjälpsam och kunnig personal, och på handskriftavdelningen vid Universitetsbiblioteket i Lund fann jag en skatt att ösa ur. Men viktiga var också samtalen med privatpersoner i Hörby till exempel Gunilla Skans på biblioteket, Greger Ahntoft i Kvarnens Antikvariat, handlaren Bertil Persson med sin hustru Carmen och journalisten Henry Holm. Här fann jag en ovärderlig kunskap. Men naturligtvis var det genom hennes egna böcker, brev och artiklar som jag började komma henne nära. Stora boken och Dagboken, sammanställd och kommenterad av Christina Sjöblad, professor i Lund, blev nog den största ögonöppnaren. Efter alla studier av hennes texter kom så mitt manuskript till spelet om Victoria att till största delen bestå av utdrag från hennes egna skrifter, dagböcker, och brev.

 

Musiken
Att arbeta utan musik var för mig helt omöjligt.  Jag kände ju musik i varje replik, i varje steg. Vart skulle jag vända mig? Vem skulle orka, vilja ta hand om det? Vem skulle komponera? Var skulle jag få pengar ifrån?

Skolans musiklärare Magnus Ekvall med många kontakter i musikerkretsar tyckte det verkade intressant och snart var samarbetet i full gång!

Jag skrev texter i sängen på morgnar och kvällar, gick i skogen och sjöng och rimmade. Men inte kunde jag skriva musik! Det hade jag aldrig gjort. Vem kunde jag fråga? Vem kunde arrangera? Högst upp under takåsen på Samrealskolan bland en massa musikinstrument hittade jag personen, Christer Nilsson, musiker och lärare på musikskolan, som gärna ställde upp. Men det var ingen enkel uppgift. Jag dansade och sjöng och markerade rytmer med fötterna och Christer tecknade ned dem! Till slut sa han: Så här kan man inte göra! Du kan inte blanda så många rytmer! Men till slut gick det och vi hade hel del fin och vacker nykomponerad musik.

Vilka sånger lyssnade man till, vilken musik dansade man till i Hörby på Victorias tid? Här sjöngs säkert barnvisor, skillingtryck, nidvisor och fyllevisor. På hotellet dansade man säkert till tidens salongsmusik och visst kunde man höra folkmusik och en och annan psalm.

Hela pjäsen om Victoria följs av musik, varav namnet musikaliskt spel, som understödjer handlingen och leder den framåt. Förutom att musiken målar och förtydligar känslorna, ger den också tid till tanke och reflexion. Den ger också en möjlighet att bättre förstå den svåra handlingen. Genom musikerna Magnus Ekvalls och Christer Nilssons engagemang och skicklighet kom de olika delarna av dramat att hållas ihop till en helhet. Orkestern med sina skickliga musiker fungerade till slut från blåsorkester till popband från salongsorkester till välljudande symfoniorkester.

 

Kläder
 Hur såg man ut på Victorias tid? Hur klädde man sig? Gulli Eriksson, skolans textillärare, grep sig an det stora arbetet. Var kunde man få tag på kläder, kanske autentiska? Hon skaffade fram modejournaler från tiden, letade på vinden på museet i Hörby, talade med gamla klädsamlare på landet i Skåne, besökte en antikaffär i Tomelilla, hittade ett gammalt teaterförråd i Lövestad. Hon tittade på foton, skaffade tyger, ritade och sydde så att fingrarna blödde. Vi fick till och med kontakt med en dam i södra Skåne, som berättade att hon hade en sidenklänning, som Victoria hade ägt. Skulle vi vilja låna den? OM! Men när vi kom hem med dyrgripen var ingen av våra skådespelerskor tillräckligt smal att bära den. Den fick vackert hänga bredvid på en galge. Det var nog också det bästa som kunde hända den sköra sidenklänningen. Också vårt museum i Hörby lånade ut en mycket vacker sidenklänning från mitten av 1800-talet, som hade ägts av Charlotte Dahls dotter Malvina på Fulltofta herrgård. Den visade sig passa perfekt på en av våra flickor

Vi kontaktade också SVT i Malmö, som hade en hel garderob med fantastiska 1800-tals kläder, uppsydda till TV-föreställningen av Fru Marianne. Döm om vår förvåning och stora glädje, när vi fick lov att låna dem! Till slut hade vi en helt otroligt vacker och tidsenlig garderob för alla sjuttio eleverna.

 

Smink och peruk
Hur vackra än kläderna visade sig vara blev ändå inte resultatet fulländat utan rätt peruk och smink! Mycket svårt och omfattande. Hur skulle vi göra? Efter det fina bemötandet på SVT-Malmö vågade vi oss på ett telefonsamtal igen. Fanns det kanske någon som kunde hjälpa oss med goda råd? Ja, det fanns det! Inger Forsberg med medhjälpare! Hon som hade gjort uppsättningen och sminkningen till TV-pjäsen Fru Marianne. Bättre kunde vi inte få! När kunde vi ställa upp för en första träff för fotografering och rollbesättning? Detta var verkligen overkligt! Fram med namnlistor och rollbesättning. En lördag i april rullade vi ut ett schema för foto och smink. Vi satte upp ett otal speglar och småbord och så kom Inger Forsberg från Malmö TV med medhjälpare kånkande uppför trapporna i Samrealskolan med sina smink och perukväskor. Så var de verkliga proffsen igång. För att få så stor porträttlikhet som möjligt satte vi upp bilder på speglarna med karaktärerna i pjäsen, Victoria, Brandes, Lundegård, Quillfeldt. Varje ung skådespelare fotograferades och efter förlagan bestämdes hur peruk och frisyr skulle se ut. Tillbaka i Malmö tillverkade de allt material för oss för att sedan komma tillbaka för slutfotografering inför programblad och föreställning. Vilket äventyr! Så viktigt! Elevernas självförtroende växte flera meter. Jag är viktig! De bryr sig om mig, just mig!

Den spännande slutfotograferingen gjordes av fotografen Torsten Blomdal med ett utmärkt resultat!

 

Dans
Vilka danser dansade man på balerna i 1800-talets Hörby?

För att få rätt och bra information och instruktion importerade vi en dansinstruktör från Malmö, Stig Ingelsgård, expert på 1800-tals danser. Snart dansade vi alla fransäs, polkett och vals! Hur hann vi?

 

Scenografi, rekvisita och ljussättning
Också här fanns eldsjälar och kunskap till hands i de båda slöjdlärarna Ove Elmström och Bertil (Bärra) Andersson. I slöjdsalarna växte gamla Hörby fram med gästgiveri och torg, Köpenhamn med hamn och universitet. En naturtrogen gammal gatlykta ställdes på scenen och man tillverkade till och med en kopia av Frödings Victoriabyst. Originalet till bysten skapades av Jonas Fröding till minne av Victoria Benedictsson och placerades i Ernst Ahlgrens parken under pompa och ståt sommaren 1938. Där fick hon stå fram till en mörk natt i nov. 2015, då hon råkade ut för statytjuvar, som forslade bort den tunga bronsbysten.

 

Ekonomi
Kulturnämnden i Hörby satsade 32 000 kronor och länsskolnämnden gav oss 23.000 kronor. Dessutom fick vi gåvor från olika organisationer i Hörby. Kostnaden blev hela 100. 617 kronor. Märkligt nog gick ekonomin ihop tack vare en mängd ideellt arbete och noggrann planering.       

Ett stort, påfrestande och underbart arbete. Det blev alltså till slut ett manuskript och ett musikaliskt spel med sex akter och ett otal roller, som låg färdigt för premiär onsdagen den 27.4 1988. Därefter gjorde vi nio föreställningar, trots influensa och förkylningar. Detta var verkligen en heroisk insats av alla medverkande på ca 100 personer, 70 ungdomar agerande på scenen, 10 musiker, 4 personer behövdes för smink och peruk och ett antal som tog hand om scen och ljussättning.

 

Victoria
Spelet om Victoria visar hennes kamp mellan arbetet och kärleken – hennes strävan att bli respekterad inte bara som kvinna utan som en hel och odelbar människa.

Bild ID:HH_2986aw.
Birgitta Svensson.

 

 

Bild ID:HH_2984aw
Bertil Persson, mest känd som BP.

 

 

Bild ID:HH_2987aw
Greger Antoft  med arbetsgruppen.

 

 

Carmen

 

 

Bild ID:HH_2983
Carmen och Bertil Persson, mest känd som BP.

 

 

 

Bild ID:HH_2986
Birgitta Svensson och Ingelsgård.

 

 

 

Bild ID:HH_2987
Greger Antoft med arbetsgruppen.

 

 

 

Bild ID:HH_2985

 

   
   
Dramatiseringen, i sex akter är gjord efter författarinnans dagböcker, brev och publicerade skrifter
Manus: Birgitta Svensson.
Musik: Magnus Ekwall, Christer Nilsson och Birgitta Svensson.
Dräkter: Gulli Eriksson.
Dekor: Bertil Andersson.
Litteraturstudier: Britt-Marie Nilsson.
Mask och Frisyrer: Inger Forsberg.
Två av Victorias klänningar är designade av Gunnel Blomberg för TV-serien om Victoria.

Detta spel tillägnas min dotter Kristina
Birgitta Svensson

   
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt

 

 

 

 

Scener
Akt 1   Hörby

Scen 1

  1938 Victorias staty avtäckes i Ernst Ahlgrensparken.

Scen 2

  1888 Torget i Hörby. Scenen bygger på Victorias kritiska novell Fairbrooks krögare och den efterföljande nidskriften Fairbrooks Blåstrumpa, skriven av Nilsson-Samsioe.

Scen 3

  Röster från Hörby om Victoria
     

Akt 2

  Victorias barndom

Scen 1

  Pappa Thure och mamma Sophia.

Scen 2

  Barndomsvänner.
     
Akt 3   Kung Lindorm
Scen 1   Victoria som guvernant hos patron Trädgårdh.
Scen 2   Förlovning.
Scen 3   Bröllop
     
Akt 4   Qvillfeldt
Scen 1   Amerikanaren kommer hem
Scen 2   Balscen. Akt 3, scen 1, 2 och 4 bygger på Hans Gustavssons radiodramatisering av romanen Pengar.
     
Akt 5   Lundegård
Scen 1   Promenad längs Hörbyån.
Scen 2   Byskvaller.
Scen 3   Hos kyrkoherde Lundegård.
Scen 4   Giftermål på besparing
Scen 5   I boklådan.
     
Akt 6   Köpenhamn och George Brandes
Scen 1   I hamnen.
Scen 2   Brandes föreläser vid Köpenhamns universitet.
Scen 3   Victoria rum på Hotell Leopold i Köpenhamn
Scen 4   Edvard Brandes recensioner av romanen "Fru Marianne", den 25 juni 1988.
Scen 5   "Förbrytarblod".
Scen 6   "Den Bergtagna".
     
Epilog   "Memento Mori"
     
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt

 

 

Rollista    i den ordning de uppträder
Anders med sin fågel Jeppa (ur novellen Jeppa).
Victoria I. 8-20 år.
Konfirmander
Oskrivna blad (dansare)
Victoria III. 25-38 år.
Axel Lundegård.
Pennan, Victorias författarredskap.
Kantor E Palmqvist.
Kyrkokör.
Landshövding, friherre Ramel.
Flicka med trilleband.
Köpman Ohlsson.
Mässingsorkester.
Barn.
Fairbrooks krögare.
Krögarpar.
Serveringsflickor.
En fattig hustru.
Mjölkpiga.
Grevinnan Stahr af Stahrby (ur novellen "Koketten")
Mr Peblestone (alias Postmästaren, ur smädesskriften
"Fairbrooks blåstumpa).
Ennekvinnan
Röster
Sofia Bruzelius, Victorias mor.
Ture Bruzelius, Victorias far.
Färger, dansare.
Fredrik Feuk, Victorias barndomskamrat.
Anna Erika Trädgårdh, som Victoria var guvernör för.
Selma (allias Victoria II 20-25 år, ur romanen pengar).
Paul Kristersson ( allias postmästaren, ur romanen pengar).
Kyrkoherde Berg (ur romanen pengar).
Kyrkoherdefru Berg (ur romanen pengar).
Karna, tjänstekvinna (ur romanen pengar)
Lina, Anna, Fina, Lotta, unga flickor på Hörby torg.
En Spelman.
Charles de Qvillfeldt, uppfinnare.
Christian Benedictsson. postmästare i Hörby.
Löjtnant Ståhle, (alias Qvillfeldt, ur romanen pengar).
Patron Severinsson, (ur romanen pengar).
Balgäster, (ur romanen pengar).
Svarte Fan Victorias självmordsspöke.
Evald Lundegård, kyrkoherde.
Sanna Ågren, hushållerska hos Lundegård.
Skvallerpigor.
Ida Lundegård, kyrkoherdefru.
Justus Lundegård, kyrkoherdeparets äldste son, konstnär.
Per Larsson, ur giftermål på besparing.
Bengta och Ingar, två kvinnor ur giftermål på besparing.
Prosten, ur giftermål på besparing.
Matti, Victorias yngsta dotter.
Uno Victorias äldsta son.
Anna Nilsdotter, Benedictssons trotjänarinna.
Hilma, Christian och Victorias dotter.
Hamnarbetare, fiskmånglare och ölbärare.
August Strindberg, författare.
Siri von Essen, Strindbergs hustru och skådespelerska.
George Brandes, författare och litteraturkritiker.
Studenter och föreläsningsåhörare.
Alfhild Agrell, författarinna.
Bjørnstjerne Bjørnsson, norsk författare.
Ann Charlotte Leffler-Edgren, författarinna.
Ellen Key, författarinna.
Sophie Adlersparre Signaturen Esselde Författarinna.
Gustav af Geijerstam, författare.
Hans Jæger, norsk författare.
Stella Kleve, författarinna.
Fru Berthold, ur lustspelet Teorier.
Fröken Viederman, ur lustspelet Teorier.
Kvinnosakskvinnor, ur lustspelet Teorier.
En konstapel.
Tidningsläsande promenanter.
Mannen, ur novellen Förbrytarblod.
Kärestan, ur novellen Förbrytarblod.
Bergatrollet, allias George Brandes, den Bergtagna.
Nymfer.
Bondkvinnor.
Ingeborg, tjänsteflicka på Hotell Leopold i Köpenhamn.
Väktare.
Ellen. Christians och Victorias andra barn, dog fyra dagar gammal.
 
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt

 

 

Musiker etc.
Victoria
ett musikaliskt spel i sex akter.Dramatiseringen är gjord efter författarinnans dagböcker, brev och publicerade skrifter
Birgitta Svensson Manus
Magnus Ekvall
Christer Nilsson
Birgitta Svensson.
Musik
Magnus Ekwall Piano
Janus Hastrup Zynt
Maria Kinell Flöjt
Carl Johansson Trumpet
Christer Nilsson Fiol och Trombon
Renée Saulesco Fiol och Slagverk
Christina Svensson Flöjt
Per Svensson Bas
Pål Svensson Klarinett och Altsax
Annika Wenermark Klarinett och Altsax
   
Bertil Andersson,
Ove Elmström
Dekor
Inger Forsberg Mask och frisyr
Britt-Marie Nilsson Litteraturstudier
Gulli Eriksson Dräkter
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt

 

 

Skådespelarna

Victoria Benedictsson
Född 6 mars 1850. Död 21 juli 1888.

   
   

Bild ID:HH_2961
Victoria I
Cornelia Strömgren.

Bild ID:HH_2963
Victoria I
Jeanette Johansson

Victoria I ,som beskriver Victoria som barn och ung flicka spelades av Cornelia Strömberg och Jeanette Johansson,

   
   

Bild ID:HH_2978
 Victoria II (rollfigur, den vuxna Victoria).
Lisa Persson.

Bild ID:HH_2962
Victoria II, Selma ur romanen Pengar. (rollfigur, den vuxna Victoria).
Camita Hägneryd.

   
   

Bild ID:HH_3165
Victoria II
(rollfigur, den vuxna Victoria)
Anja Hjalte

Bild ID:HH_3153
Postpojken Anders. Ur novellen "Jeppa".
Karin Andersson.

Viktoria II spelar förlovning och giftermål.
Tre flickor spelade Victoria II på grund av att vi fick influensa i gruppen och de fantastiska ungdomarna fick hoppa hit och dit och ställa upp för varandra .

   
   

Bild ID:HH_2959
Victoria III
Eva Landin.

Bild ID:HH_2960
Victoria III
Carina Renström.

Victoria Benedictsson hittades den  22 juli 1888 död på sitt hotellrum i Köpenhamn, 38 år gammal. Dödsorsak - självmord. Den 23 juli förekommer i kyrkböcker, men enligt polisrapporten skedde självmordet den 22 juli 1888.
Victoria Benedictsson debuterade som författare år 1884 Med novellsamlingen "Från Skåne" .Hennes noveller och romaner fick stor uppskattning. Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren. För själv var hon ju "bara" kvinna, och som sådan räknades hon inte i 1880-talets manliga värld.

Idag hör Victoria Benedictssons noveller och romaner till våra klassiker. Hon var en av 1800-talets främsta realistiska författare med en skarpsinnig observationsförmåga, och många ser henne också som en feministisk föregångsfigur. Hennes texter, från romanerna Pengar och Fru Marianne, skildrar den borgerliga samtidens inskränkta kvinnovärld. Flickorna ansågs giftasvuxna vid 16 års ålder, och de giftes bort med äldre män. En kvinnas livsuppgift var att vara hustru, mor och en prydnad för hemmet. Hjärna, intellekt, talang och karriär var inte ord som användes för att beskriva flickor och kvinnor.

Victorias Benedictsson var en begåvad konstnär och hennes önskan var att studera konst i Stockholm. Hennes far sa nej, och istället gifte sig Victoria, 21 år gammal, med den mer än dubbelt så gamle postmästaren i Hörby, änkling med flera barn. Mötet med äktenskapet och de ”äktenskapliga plikterna” blev en chock för Victoria. Livet i Hörby var instängt och kvävande.

På Hörby museum finns idag en omfattande utställning om Victoria, hennes liv och hennes författarskap. Museet är inrymt i det gamla tingshuset, byggt under Victorias tid i Hörby. Här hölls tingsförhandlingar och i källaren fanns en arrestavdelning med en fast boende fångvaktare och vaktmästare. På museet presenteras även det äldre Hörby och olika tillfälliga utställningar.

Victoria och Christian fick två barn. Hilma Margareta (”Greta”) född 1873-04-28 i Hörby, död 1931-02-14 i Bollnäs. Ellen Helena född 1876-07-22 i Hörby, död 1876-08-12 i Hörby. Under perioden 1871–1888 bodde Victoria i Hörby.

   
   

Bild ID:HH_3144
Christian Benedictsson. Postmästare.
Mattias Schildt.

Christian Benedictsson Victorias make och Postmästare.
Född: 26 november1854. Död: 16 juli 1888.

Christian Benedictsson föddes den 26:e november 1822. Christian Benedictsson på Norra Värn 128 i Landskrona och döptes den 1:e december. Han var son till Möllaren Benedict Johansson och Elna Andersson Möller. Någon gång mellan 1836 och 1840, börjar han inom posten och det står skrivet att han ”är i Malmö på postkontor”. Extra ordinarie postexpeditör (Eopx) 2/7 18413.
Hemmavigdes den 3:e juni 1851 med Matilda Charlotta Andersson, som var dotter till Urmakaren i Malmö Nils Andersson och hans hustru Brita Luthman.
Paret bosatte sig på nr 257 i Malmö. På Nr 6 & 21 föddes parets övriga fem barn .Johan Uno ”Dick”född 1857-10-13 i Hörby, död 1943-11-22 i Helsingborg.-Anna Charlotta född 1859-07-07 i Hörby, död 1934-03-04 i Helsingborg. Hilda Elisabeth född 1861-06-18 i Hörby, död 1919-12-19 i Hörby. Knut Christian född 1864-03-24 i Hörby, död 1929-06-09 i Helsingborg. Matilda Beata ”Matti” född 1865-12-26 i Hörby, död 1952-04-19 i Stockholm.

Christian gifte om sig den 22:e september 1871 i Fränninge med den drygt 27 år yngre Victoria Bruzelius. Hon hade önskat bli konstnär, men hennes far nekade henne att gå den utbildning hon ville och hennes konstnärsdröm gick om intet. Hon började senare skriva och blev författare under pseudonymen Ernst Ahlgren. Om Victoria finns det mycket skrivet och det skulle ta allt för lång tid att sammanfatta det viktigaste av allt tryckt och otryckt material som finns om och av Victoria.
Sankt Petri och det var här deras första barn föddes: Hilma Maria född 1852-01-13 i Malmö St. Petri 5, död 1860-04-02 i Hörby bara åtta år gammal av nervfeber, även kallat tyfus. Tjänsten som postmästare i Hörby fick Christian den 14:e juli 18543 ovan Christian med fru och dotter är inflyttade till Nr 6 & 21 i Hörby den 16:e oktober 18547. Utöver sin tjänst som postmästare innehade han tjänsten som chef vid Skånes enskilda banks avdelningskontor i Hörby
.

   
 
   

Bild ID:HH_3147
Ellen-Victorias dotter. Född 22.7 1876 Död 12.8 1876.
Christians och Victorias andra barn, dog fyra dagar gammal.

Informationen kring Victorias dotter Ellen är väldigt sparsam. Den återfinns i annotationsalmanackan för år 1876 och bland Victorias anteckningar från innan självmordet. I slutet av januari det året dog Victorias egen far Thure Bruzelius. Victoria var då gravid med Ellen.  Insprängt mellan budskapet om faderns död och fram till Ellens födelse i juli kan man se ett schema som Victoria följde slaviskt. Anteckningarna är på franska. Axel Lundegård och många fler med honom har tolkat det som att Victoria under perioder lät svälta sig.  Av de självbiografiska anteckningar som återfanns på skrivbordet på hotell Leopold i Köpenhamn efter Victorias självmord, kan vi utläsa att hon den 13 januari 1876 började svälta sig. I juni slog hon om taktik. Anteckningarna stödjer det man kan misstänka genom hennes dagbok. Varför hon genomförde denna självdestruktiva handling kan vi bara spekulera över.  I dagboken antecknade hon den 22 juli: Ellen föddes. Den 12 augusti skrev hon: att Ellen döptes. Fyra dagar senare läser vi: Ellen dog. Ytterligare två dagar senare: Ellen begrovs. Den 20 augusti gick Victoria i kyrke och träffade också då sin själasörjare, prästen Edstrand. Den enda vi kan notera i samband Ellens död är ett kraftigt, tjockt svart streck i bläck som hon drog i dagboken dagen då Ellen dog.  Men vi kan inte bara lämna frågan kring Ellens död och det tjocka, svarta strecketutan att påpeka några underliga omständigheter. Ellen dog endast fyra dagar efter dopet. Det finns inga uppgifter i arkiven om att Ellen först döptes genom ett så kallat nöddop

Alltså finns det ingenting som tyder på att hon skulle ha varit sjuklig när hon kom till världen. Tiden mellan födelsen och dopet tycks i alla avseende vara den normala för vad som var brukligt för den här tiden. Utifrån dessa uppgifter finns det inget som säger att Ellen skulle ha farit illa av Victorias sätt att behandla sin kropp under graviditeten.  Enligt rådande sed skulle modern bli kyrktagen, det vill säga inte längre bli betraktad som oren, mellan 40-60 dagar efter barnets födelse. Det finns inga noteringar som anger att dopet skulle ha skett i hemmet, vilket innebär att Victoria inte var med på det egna barnets dop. Victoria blev kyrktagen två dagar efter Ellens begravning. Det är med andra ord inte ens säkert att Victoria var med på Ellens begravning. I sin biografi över Victoria Benedictsson skriver Ellen Key att Victoriaberättat att när Ellen begravdes kände hon ingen sorg – endast lättnad. Ämnet var svårt för Victoria att prata om och blicken svartnade och läpparnes linier blefvo järnhårda.

Det sparsamma källmaterialet gör att vi inte kan finna några klara svar på funderingarna. Det enda vi ser är ett tillsynes helt normalt förlopp mellan födelse och dop. Om Victoria själv var den bidragande orsaken till flickans död, genom att hon lät svälta sig eller genom någon annan handling, är frågor som förblir obesvarade.

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_3148
Matti. Victorias yngsta styvdotter
Anna-Svanbom

Mathilda Beata ”Matti” Benedictsson, senare gift af Geijerstam. (18651952). Victorias styvdotter.
Fotoateljé på Amagertorv 25 i Köpenhamn.
Datering: Troligen 1888. Fotograf: Christensen & Morange, Amagertorv 25, Köpenhamn.

Mathilda "Matti" af Geijerstam (1865-1952) var Victoria Benedictssons yngsta styvdotter. Förhållandet dem emellan var speciellt, då de var i starkt beroende av varandra. Victoria menade i Stora boken: Hon har blifvit förkroppslingen af mina lifsteorier, och det är som hon dag efter dag vuxit fram ur mitt eget lif; der är nyckeln till det sällspordt innerliga i vårt förhållande. Hon är min tankes, min hela lifskamps barn. Är jag då icke hennes mor?
Vintern 1885/86 reste Victoria Benedictsson till Stockholm. Det var nu hon tog det verkliga steget in bland den tidens kulturpersonligheter. Bekantskapen med Gustaf af Geijerstam, hans hustru Nennie och Gustafs bror Karl skulle komma att påverka henne resten av sitt liv. Några veckor innan Victoria återvände hem till Hörby reste Matti till Stockholm för att hålla henne sällskap. Illa som Victoria var i sitt ben, blev det Karl af Geijerstam som guidade Matti runt i Stockholm. Tycke uppstod dem emellan och när Matti åter var tillbaka i Hörby inledde hon en omfattande brevväxling med Karl af Geijerstam. Deras brevväxling finns idag tillgänglig i Lunds Universitetsbibliotek.
Brevväxlingen som sådan ger en unik möjlighet för den som vill skaffa sig en uppfattning av Victoria Benedictsson som person. Att det var besvärligt för Karl af Geijerstam att ta sig in i förhållandet mellan styvdotter och styvmor står klart redan frånbörjan.  Karl af Geijerstam besökte Matti och Victoria sensommaren 1886 i Hörby. Det blev ett omtumlande besök, som slutade med att Karl åkte ifrån Hörby som förlovad. Det var Victoria som ordnat med allting, men sett till sig själv i första hand. Karl af Geijerstam förpassades smidigt till Stockholm och ringarna växlades mellan de unga vid ett bestämt klockslag – Karl i Stockholm och Matti i Hörby.  Matti var den person som ställde upp för Victoria i vått och torrt. Det var hon som åkte hals över huvud till Köpenhamn när Victoria inte ville leva längre, det var hon som levde med oron om styvmodern skulle hålla sig kvar i livet.  Matti och Karl ville naturligtvis gifta sig, men Victoria sköt upp deras planer. Först efter Victorias död gifte de sig. Då var Matti redan gravid med sonen Torsten af Geijerstam. För den som vill läsa mer om detta triangeldrama rekommenderas Birgitta Åkessons biografi "In till döden trött".
   
   

Bild ID:HH_2965
Thure Bruzelius, Victorias far
Mikael Åberg.

Thure Bruzelius, Victorias far.
Född : 8 april 1801. Död: 19 januari 1876.
Fotograf: Hilda Sjölin, Västergatan 437-438, Malmö

Thure Bruzelius var son till Nicolaus Bruzelius d.y. och Johanna Charlotta Sommar. Make till Helena Sofia Bruzelius.
Fader till Victoria Benedictsson; Charlotta Margaretha Bruzelius; Helena Sofia Bruzelius och Johannes Abraham Bruzelius 
Bror till Stillborn Bruzelius; Hedvig Juliana Bruzelius; Nils Bruzelius; Erika Bruzelius; Magnus Bruzelius och 9 andra.
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_2979
Sophie Adlersparre Signaturen Esselde Författarinna.
Jessica Persson.

Bild ID: Sophie_Adlersparre_01.
Sophie Adlersparre
Född: 6 juli 1823. Död: 27 juni 1895. Foto omkring 1865. Grundare av Fredrika Bremer förbundet.

Sophie Adlersparre var dotter till överstelöjtnanten, friherre Erik Gabriel Knutsson Leijonhufvud och Sofie Emerentia Hoppenstedt. Familjen var en av de förnämaste i landet och redan i barndomen kom Sophie Adlersparre i kontakt med tidens sociala idéströmningar och de kvinnosaksfrågor som drevs i Sverige och utomlands.

Fredrika Bremer blev tidigt en av Sophie Adlersparres förebilder, och hon lät organisera kvinnorörelsen enligt Bremers riktlinjer. Med sig hade hon barndomsvännen Rosalie Olivecrona, född Roos och vännen Fredrika Limnell som ekonomiskt bidrog till många av Sophies projekt.

Få kvinnor i Sverige har haft ett så stort inflytande med sina sociala och feministiska gärningar som Sophie Adlersparre. Tillsammans med Rosalie Olivecrona grundade hon 1859 Tidskrift för hemmet (senare Hertha) som rönte en oerhörd popularitet. På egen hand drev hon skolor för flickor från arbetarklassen, startade läsrum för kvinnor och grundade Handarbetets vänner. Vid denna tid vaknade ett enormt intresse för handarbete och ett flertal sällskap och föreningar för handarbeten bildades runt om i landet, bland annat syjuntor. Vidare grundades 1884 Fredrika-Bremer-förbundet med ett program utstakat av Sophie Adlersparre. Hon ingick i den statliga Flickskolekommittén 1885 och blev därmed tillsammans med Hilda Caselli den första av sitt kön i en statlig utredning. Kort därpå instiftades Fredrika-Bremers Stipendiestiftelsen 1887 och hon drev igenom att Sverige gick med i Röda korset. Adlersparre var redaktör för tidskriften Dagny. Hon medverkade också i bildandet av Föreningen för sinnesslöa barns vård.

Sophie Adlersparre gifte sig 1869 med Axel Adlersparre (1812–1879), som var ledamot av riksdagens andra kammare och kommendörkapten. Hans syster Sofia Adlersparre (1808–1862) var målare och konverterade tillkatolicismen. Nästan samma namn hade också Sophies (1823) styvdotter, stiftsjungfrun Sofie Heliodora Ottiliana Adlersparre, född 1850 i Karlskrona, död 1924 i Eksjö
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_2969
Bjørnstjerne Bjørnsson. författare.
Jonas Crona.

Bjørnstjerne Bjørnsson. författare, teaterchef och journalist.
Född: 18 december 1832. Död: 26 april 1910.

Bjørnstjerne Martinius Bjørnson, född 8 december 1832 i Kvikne norr om Tynset, död 26 april 1910 i Paris, var en norsk författare, diktare och samhällsdebattör. Bjørnson grundade Riksmålsforbundet och skrev texten till Norges nationalsång Ja, vi elsker dette landet som tonsattes av Rikard Nordraak. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1903.

Bjørnstjerne Bjørnson föddes 1832 på gården Bjørgan i Kvikne norr om Tynset. 1837 blev hans far Peder Bjørnson, som hade varit pastor i Kvikne, förflyttad till Nesset församling i Romsdal, och det var i detta område Bjørnson växte upp. Efter fem år vid middelskolen i Molde, som var den närmaste staden, blev Bjørnson 17 år gammal sänd till Heltbergs studentfabrikk i Christiania för att avlägga examen och studera vid stadensuniversitet. Där hamnade han i samma klass som Jonas Lie, Henrik Ibsen och Aasmund Olavson Vinje. Hans första tidningsartikel var om februarirevolutionen i Frankrike 1848. Efter fullföljd examen artium 1852, började Bjørnson snart att jobba som journalist. Han skrev litteratur- och teaterkritik och ivrade för en förnorskning av scenkonsten. Bjørnson hade dessutom skrivit dikter sedan han var elva år gammal.
År 1858 gifte han sig med Karoline Reimers, och de förblev gifta intill hans död.
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_2973
Ellen Key, författarinna.
Nathalie Neroth.

Ellen Sofia Carolina Key, författarinna.
Född: 11 december 1849. Död: 25 april 1926.

Ellen Karolina Sofia Key, född 11 december 1849 i Gladhammars socken utanför Västervik, död 25 april 1926 i hemmet Strand på sydsluttningen av Omberg vid Vättern, var en svensk författare, pedagog och kvinnosaksideolog.

Var dotter till riksdagspolitikern Emil Key (1822–92) och grevinnan Sofia Ottiliana Posse (1824–1884) på Sundholms herrgård i södra Tjust. Modern var kusin till statsminister Arvid Posse. Ellen Key fick undervisning i hemmet av guvernanter innan hon började på konfirmationsundervisning hos systrarna Åhlin och på Rossanderska flickskolan i Stockholm. I övrigt var Ellen Keyautodidakt, och hämtade sin bildning bl. a. genom att fördjupa sig i föräldrarnas stora herrgårdsbibliotek.

Redan i unga år blev hon sin fars sekreterare och fick under vinterhalvårets riksdagssessioner agera värdinna vid faderns möten med politiker och kulturpersonligheter i våningen i Stockholm. Den svenska släkten Key härstammar enligt sägen från James MacKay som kom till Sverige från Skottland under det 30-åriga kriget.

Hennes ideologiska grundval är individualism, empirism och humanism. Hon vann både stor beundran och fick motta skarp kritik. Kritiken grundade sig dels på hennes avståndstagande från kristendomen som ansågs moralupplösande,[8] hennes kamp för kvinnors rättigheter, hennes s.k. "antipatriotiska" hållning i fredsfrågor samt vad som ansågs vara en legitimering av eugenik. Men hon kan anses ha bidragit till att samhället i högre grad satt barns bästa i centrum. Key utövade stor påverkan på skolväsendet, genom att hon påverkad av Rousseau förkastade den auktoritära pedagogiken och den segregerade undervisningen.[

Ellen Key var en av sin tids mest inflytelserika författare, även utanför Sveriges gränser. Hon var vän med och introducerade till svenska läsare bland annat Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Lou Andreas Salomé. Under 1800-talet umgicks hon med dåtidens stora dramatiker, Victoria Benedictsson, Signe Sohlman och Anne-Charlotte Leffler. Tillsammans med matematikern Sonja Kovalevsky utgjorde de en viktig del av 1880-talets radikala författarkrets. Under samma tid inleddes hennes nära vänskaper med bl a Verner von Heidenstam, Richard Bergh, Hanna Pauli och Oscar Levertin. Flera av dessa ingick i den nära vänkretsen som kallade sig Juntan, förevigad i Hanna Paulis målning från 1903. Hennes vänskapliga band till August Strindberg gick med tiden över i en ömsesidig bitter fiendskap, manifesterad bland annat i Strindbergs roman Svarta fanor, där Ellen Key framställdes under namnet Hanna Paj som en intrigerande och osympatisk person. Motståndaren Vitalis Norström skrev boken Ellen Keys tredje rike. En studie över radikalismen 1902 som kritik av hela det kulturradikala projektet.

Efter nästan ett decennium på resande fot i Europa beslutade hon sig för att slå sig till ro vid Ombergs södra udde vid Vättern, nära sina båda vänner prins Eugen och Verner von Heidenstam. 1910–1911 lät hon bygga sitt hem Strand, med inspiration från det älskade barndomshemmet Sundsholm i jugendstil och i stil enligt den italienska villan. Här levde hon i 16 år och ägnade större delen av sin tid att ta emot gäster från när och fjärran. I Strands gästbok finns närmare 4000 namn inskrivna.[

Åderförkalkning och en hjärnblödning ledde till hennes död i hemmet kl. 00.20 den 26 april 1926. Key hade krävt att all flärd omkring hennes bortgång skulle undvikas, och hon vilade därför i en kista av ek på en bädd av vildblommor (blåsippor) och grönt från barndomshemmet Sundsholm samt från Strand. Hon vigdes till den sista vilan av ärkebiskop Nathan Söderblom och fick efter eldbegängelse i Örebro krematorium sitt sista vilorum i familjegraven på Västerviks kyrkogård.
Källa: Wikipedia.

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_2974
Ann Charlotte Leffler- Edgren, författarinna.
Eva Marie Nelander.

Ann Charlotte Leffler- Edgren, författarinna och journalist.
Född: 1 oktober 1849. Död: 21 oktober 1892.

Anne Charlotte Leffler, hertiginna av Cajanello, född 1 oktober 1849 i Stockholm, död 21 oktober 1892 i Neapel, var en svensk dramatiker och författare som skrev under pseudonymerna Carlot, Valfrid Ek och Alrun Leifson. I sin samtid var hon också känd som Anne Charlotte Edgren.

Leffler är i dag mest känd för sin radikala feministiska dramatik, medan hon i samtiden också var en populär prosaist. Hon debuterade 1869 med novellsamlingen Händelsevis, men nådde sitt första erkännande med pjäsen Skådespelerskan (1873). Genombrottet kom med novellsamlingen Ur lifvet I (1882). I början av 1880-talet var hon den mest spelade dramatikern i Sverige med dramer som Elfvan (1880), Sanna kvinnor (1883) och En räddande engel (1883), och räknades till en av de största svenska författarna. I samband med att kvinnofrågan nådde sin kulmen 1887 tappade hon i anseende och blev allt mindre populär. Under 1900-talet kom hon att anses mindre och mindre betydelsefull och var periodvis helt utelämnad i litteraturhistoriska översikter. Från 1980-talet och framåt har ett pånyttfött forskarintresse riktats mot hennes författarskap. Flera av hennes verk har utkommit i nyutgåvor och flera av hennes pjäser har spelats på olika teatrar. 2012 utkom Monica Lauritzens biografi över Leffler, Sanningens vägar, vilken nominerades till Augustpriset.

Leffler var dotter till politikern rektor Olof Leffler samt syster till matematikern Gösta Mittag-Leffler, språkvetaren Frits Läffler och ingenjören Artur Leffler. Hon var även fostersyster till Viktor Lorén. Hon var gift två gånger, första gången 1872–1889 med vice häradshövding Gustaf Edgren. Efter år av äktenskaplig disharmoni skilde sig paret efter att Leffler träffat den italienske matematikern Pasquale del Pezzo. Del Pezzo och Leffler gifte sig 1890. 1892 fick de sitt första och enda barn, sonen Gaetano. Den 21 oktober samma år avled Leffler av blindtarmsinflammation.
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_3136
August Strindberg. Författare.
Per Ola Nilsson.

August Strindberg. Författare, konstnär och journalist.
Född:22 januari 1849. Död: 14 maj 1912.
Foto: Xylografi av Ida Falander (1882).

Johan August Strindberg, född 22 januari 1849 i Stockholm, död 14 maj 1912 i Stockholm. Var en svensk författare, dramatiker och bildkonstnär (måleri och fotografi). Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare, internationellt främst känd som dramatiker. Under fyra decennier var Strindberg en prominent gestalt i det litterära Sverige. Han var omdiskuterad och inte sällan involverad i personkonflikter. Bland hans verk finns ett flertal romaner, noveller och dramer som räknas som klassiker inom svensk litteratur.
Strindberg var mycket produktiv, trots perioder av improduktivitet, och banbrytande inom flera genrer. Allmänt betraktas han som en nydanare av det svenska språket. Strindberg tillhörde kretsen kring de så kallade åttiotalisterna och var delvis engagerad i frågorna för den framväxande arbetarrörelsen. Han ägnade sig också i perioder åt självständig, egensinnig forskning inom naturvetenskap och ockultism.
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_3154
Siri von Essen, skådespelerska och maka till August Strindberg.
Annette Strandberg.

Siri von Essen, skådespelerska och maka till August
Född: 17 augusti 1850. Död: 21 april 1912 i Finland.

Sigrid Sofia Matilda Elisabet "Siri" von Essen, född 17 augusti 1850 i Jakob och Johannes församling, Stockholm, Sverige, död 21 april 1912 i Helsingfors, var en finlandssvensk skådespelerska. Hon var dotter tillstabskapten Karl Reinhold von Essen och hans hustru Elisabet Charlotta In de Betou. Siri von Essen är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.

von Essen undervisades i hemmet av en fransktalande guvernant. När hon var 13 år reste familjen till Paris där von Essen gick några månader i klosterskola. Sedan familjen tvingats sälja sin egendom flyttade de till Stockholm 1868.

Med sin förste make fick von Essen dottern Sigrid 1873, som dog 1877. År 1875 träffade von Essen August Strindberg. Våren 1876 beslöt Wrangel och von Essen att skilja sig. Ett motiv för skilsmässan var von Essen önskan att få arbeta som skådespelerska, något som var oförenligt med makens rang. Wrangel hade dessutom en kärleksförbindelse med von Essens unga kusin.

Hösten 1876 tog von Essen teaterlektioner och debuterade 1877 som skådespelerska på Dramaten. Den 30 december 1877 gifte sig von Essen och August Strindberg. Deras första barn föddes snart därefter men dog inom några dagar. Strindberg skrev 1882 två pjäser direkt för von Essen: Herr Bengts hustru och Lycko-Pers resa.

Dottern Karin föddes 1880 och Greta 1881. När von Essen återigen blev gravid blev hon uppsagd från Dramaten. 1883 reste familjen utomlands och bodde i Frankrike och Schweiz. Sonen Hans föddes 1884. Efter Giftasrättegången 1884 förklarade Strindberg att han aldrig tänkte återvända till Sverige. I Grez-sur-Loing blev von Essen vän med bland andra danskan Marie David. Strindberg anklagade von Essen och David för att ha ett lesbiskt förhållande. I Danmark 1888 startade von Essen och Strindberg Skandinavisk försöksteater. von Essen spelade titelrollen vid urpremiären av Fröken Julie. På grund av bland annat dålig ekonomi upplöstes teatern.

Makarna flyttade åter till Stockholm 1889 och påbörjade skilsmässoförhandlingarna 1890. Våren 1893 var skilsmässan klar och von Essen fick vårdnaden om barnen. Hon flyttade med barnen till Finland. Hon försörjde sig själv och barnen med översättningar och teaterlektioner.

August Strindberg skrev boken En dåres försvarstal efter skilsmässan, som handlar om deras förhållande.
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_3137
Charlles de Quillfeldt. Uppfinnare.
Mikael Jönsson.

Charlles de Quillfeldt. Uppfinnare.
Född: 7 oktober 1838.  1862 utvandrar han till Amerika.

   

Bild ID:HH_2964
Carles de Quillfeldt. Uppfinnare
Mikael Jönsson

Charles de Quillfeldt var mannen som fick Hörbys damers hjärtan i brand. Inte minst Victoria Benedictssons. Under åren som han till och från vistades i byn fyllde Victoria sina almanackor med anteckningar om den stilige mannen. Ibland skrev hon i chiffer och ibland skrev hon på engelska.

Charles hade utvandrat till Amerika, men återkommit till Hörby för att betala tillbaka en del skulder. Han var bekant med Victorias make postmästare Christian Benedictsson. Stunderna när Quillfeldt vistades i postmästarhemmet framför brasan betydde allt för Victoria. Då utbyttes det blickar och smusslades med hemliga lappar.

Förhållandet var komplicerat och inte minst led Victorias make. 1882 flyttade Quillfeldt för gott till New York. Med efterföljande båt kom hans nyblivna hustru som han träffat genom affärer i Västergötland.

Det är osäkert om Victoria visste att Quillfeldt gifte sig. Bland de bevarade breven finns inget som tyder på det. Victoria glömde aldrig bort "Brother dear" - ett av alla hans smeknamn som Victoria gav honom.

Charles de Quillfeldt gjorde sig en karriär som uppfinnare. Bl.a. uppfann han den flaskkork som är så vanlig på äldre glasflaskor.

Vem var Charles de Quillfeldt?
Klicka på miniatyrsidan så får du upp dokumenten i full storlek.

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_3150
Axel Lundegård, författare.
Andreas Hulting.

Axel Lundegård. Författarkollega och vän till Victoria.
 

Axel Lundegård, prästsonen från Hörby. Han var Benedictssons författarkollega och vän. En gissning är att fotot är från 1886 och det porträtt som Victoria då fick av honom.

Victoria Benedictsson var en flitig gäst i prästgården sedan familjen Lundegård flyttat in där. Naturligtvis var det Axel Lundegård som var av intresse för Benedictsson. Men Victoria fann också en nära vän i Axels mor Ida Lundegård. Det var ofta som Victoria låg på schäslongen hemma hos Ida och pratade ut. 

Besöken i prästgården sågs inte med blida ögon av Victorias make Christian Benedictsson. Han förbjöd henne att gå dit och han förbjöd Axel att komma och besöka henne i den lilla bokhandeln som hon hade inrymd i postmästarhemmet. Postmästaren talade emellertid för döva öron. 

Familjeförhållandena i prästgården var komplicerade och det hände mer än en gång att Victoria fick reda upp situationen. Detta kan man läsa om i Stora boken och i breven mellan Axel och Victoria. 

Axel Lundegård hade två bröder, Karl och Justus. Karl blev tidningsman och Justus blev konstnär. I familjen fanns också systern Sofi Lundegård. Även hon kom att ägna sig åt författarskap och skrev bl. a. under pseudonymen af Vess. 

Evald Lundegård tog initiativet till att renovera Hörby kyrka, vilket skedde 1888. 

Nedan följer bilder på familjen Lundegård. Tyvärr ingen på Ida Lundegård. Axel Lundegård syns i avdelningen här ovan.

   
   

Bild ID:HH_3139
Evald Lundegård. Kyrkoherde.
Tord Edvinsson

Evald Lundegård. Evald Lundegård, kyrkoherde i Hörby församling. Far till Axel Lundegård.
Född: 25 april 1827. Död 21 juli 1915.

Jöns Christian Evald Åkeson-Lundegård, född 25 april 1827 i Simrishamn, Malmöhus län, död 21 juli 1915 i Hörby, var en svensk kyrkoherde och riksdagsman
   
   

Bild ID:HH_2967
Uno (postmästarens son,            Hilma (Victorias äldsta dotter)
Victorias äldsta son.                    Jessica Gren.
Mattias Bjarne.                  

Uno Benedictsson. På den mindre bilden Hilma Benedictsson

Uno Benedictsson, som inom familjen kallades för Dick, var Victorias äldsta styvbarn.
Uno gick i faderns spår. Han utbildade sig inom postväsendet och blev sedermera postmästare i Mora och därefter i Umeå.
Uno var den första i Hörby som införskaffade sig en cykel!
 

Så här skriver systern Matti till sin fästman Karl af Geijerstam den 13 april 1887:
… – Uno har nu köpt sig en bicycle o är så förtjust som ett barn i den. Det är den förste som har egts i Hörby så den beundras ofantligt o här folk jemt som skall se det underliga djuret. Måtte han nu inte bryta nacken af sig!…

Hilma Benedictsson. I äktenskapet med Christian Benedictsson födde Victoria två döttrar. Hilma såg dagens ljus 1873 och tre år senare, 1876, kom Ellen till världen.
Victoria nämner ytterst sparsamt något om sina döttrar i det efterlämnade materialet. Ellen, som dog endast några dagar efter dopet, talas det inte alls om, och Hilma förekommer främst i brev mot slutet av Victorias levnad. Då rör det uteslutande bråk om vem som skulle betala för Hilma.
Ingen av döttrarna var önskade och Victoria var påtagligt känslokall mot Hilma under hennes uppväxt. Styvdottern Matti fångade situationen när hon skrev till sin fästman.

Karl af Geijerstam:
"Hittills har hon inte hyst den minsta moderskänsla för henne, förr leda. Hilma föddes två år efter de blefvo gifta o då var hennes känsla för Pappa redan qväfd o uttorkad derför hade hon ingen känsla för barnet. Det är inget godt gry i Hilma så jag tror inte att hon kan blifva något för Mor."

   
   

Bild ID:HH_3152
George Brandes, författare och filosof.
Göran Hellman.

George Brandes, författare och filosof.
Född: 4 februari 1842. Död: 19 februari 1927.
Mellan åren 1886-1888 hade Brandes ett förhållande med den svenska författarinnan Victoria Benedictsson (känd under pseudonymen Ernst Ahlgren). Victoria Benedictsson skar halsen av sig 1888 på ett hotellrum i Danmark på grund av sin olyckliga kärlek och en nedlåtande recension av Brandes bror. Till de skrifter som vanligtvis brukar framhållas som Brandes viktigaste hör Hovedstrømninger i det 19. aarhundredets litteratur.

Georg Morris Cohen Brandes, född 4 februari 1842 i Köpenhamn, död 19 februari 1927 i Köpenhamn, var en dansk litteraturkritiker och litteraturforskare. Georg Brandes var bror till ekonomen och författaren Ernst Brandes och till politikern och författaren Edvard Brandes. Han hade ett enormt inflytande över skandinavisk litteratur från 1870-talet fram till sekelskiftet. Han räknas som den viktigaste teoretikern och ideologen bakom det modernas genombrott i den skandinaviska litteraturen.

Brandes var uppväxt i en judisk icke-ortodox familj och blev student på Köpenhamns universitet 1859. Under Hans Brøchners ledning studerade han filosofi och estetik och blev 1864 magister i estetik. På Brøchners sida deltog han i striden om problemet tro och vetande genom tidningsartiklar och i avhandlingen Dualismen i vor nyeste Philosophie (1866). Under en rad år var han därefter teaterkritiker Illustret Tidende, och utgavAesthetiske Studier (1868), Kritiker og Portraiter (1870), samt doktorsavhandlingen Den franske Aestetik i vore Dage samma år. Han översatte även John Stuart Mills Kvindernes Underkuelse och Moral grundet paa Lykke- el. Nytteprincipet. 1870-71 företog han en resa till England, Frankrike och Italien. Uppfylld av den moderna filosofin och litteraturens idéer började han i november 1871 sina föreläsningar över Hovedstrømninger i det 19. Aarhundredes Litteratur (utgivna 1872-90 i 6 band). Hans föreläsningar väckte ett enormt uppseende i Danmark och framkallade "det moderna genombrottet" i dansk litteratur, men väckte samtidigt anstöt bland konservativa i Danmark, och förhindrade hans utnämning till professor i estetik vid Köpenhamns universitet. Detta fick Brandes att lämna Danmark och i stället vistas i Berlin 1877-1882.

Sin produktion fortsatte han dock med essäer och monografier, bland annat Danske Digtere (1877), Søren Kierkegaard (1877), Esaias Tegnér (1878), Benjamin Disraeli (1878), Ferdinand Lassalle (1881) och Det moderne Gjennembruds Mænd (1883). På 1880-talet kom Brandes under inflytande av Ernest Renans och Friedrich Nietzsches idéer om en mänsklighetens aristokrati. Han avvisade nu den demokratiska riktningen, med vilken den litterära vänstern i Danmark slutit förbund. Dessa tankar kom till uttryck i verk som Ludvig Holberg (1884), Indtryk fra Polen (1888) och Indtryk fra Rusland (1888) och banade väg för 1890-talets litterära rörelse, i vilket han deltog med William Shakespeare (1895-1896). Därefter följde ett nästan tjugoårigt uppehåll i Brandes författarskap, under vilken tid han främst sysslade med journalistik, resor och arbetet med sina samlade skrifter i 18 band. Han utvecklade under den här tiden alltmer påfallande cynism. 1915 återkom han dock med ett verk om Goethe, och därefter följde biografier av Voltaire (1916-1917), Cæsar (1918), Michelangelo (1921) med flera. Under första världskriget försökte han inta en opartisk hållning, men fick hård kritik från nationalister från båda sidor med verk som Verdenskrigen (1916) och Tragediens anden Del (1919). Under sina sista år skrev Brandes tre synnerligen radikala bibelkritiska avhandlingar, där han förnekade den historiska Jesus existens. Han utnämndes 1902 till professor utan föreläsningsskyldighet.

Vid drygt trettio års ålder formulerade Brandes principerna för en ny realism i konsten och litteraturen där problem skulle sättas under debatt. Hans litterära målsättning delades av många författare, inte minst av den norske dramatikern Henrik Ibsen. Även August Strindberg var inspirerad av Brandes idéer. Mellan åren 1886 och 1888 hade Brandes ett förhållande med den svenska författarinnan Victoria Benedictsson (känd under pseudonymen Ernst Ahlgren). Victoria Benedictsson skar halsen av sig 1888 på ett hotellrum i Danmark på grund av sin olyckliga kärlek och en nedlåtande recension av Brandes bror. Till de skrifter som vanligtvis brukar framhållas som Brandes viktigaste hör Hovedstrømninger i det 19. aarhundredets litteratur
Källa: Wikipedia.

   
   

Bild ID:HH_3161
Alfhild Agrell, författarinna.
Christina Andersson.

Alfhild Teresia Agrell, författarinna
F
ödd Martin 14 januari 1849
Född: 14 januari 1849. Död: 8 november 1923.

Alfhild Teresia Agrell, född Martin 14 januari 1849 i Härnösand i Västernorrlands län, död 8 november 1923 i Aneby i Bredestads församling i Jönköpings län, var en svensk författare. Hon skrev under pseudonymerna Thyra, Lovisa Petterkvist och Stig Stigson.

Agrell debuterade i tonåren med en följetong publicerad i tidningen Sensitivan. Debuten som dramatiker ägde rum 1881 med Hvarför? och genombrottet kom 1882 med Räddad. Under det tidiga 1880-talet var hon den mest spelade författaren på Dramaten och nådde stora framgångar med pjäserna Småstadslif, Dömd och Ensam. År 1886 vände de litterära framgångarna och Agrell kritiserades hårt i pressen. På 1890-talet nådde hon på nytt framgång med sina litterära kåserier och Norrlandsskildringar under pseudonymerna Lovisa Petterkvist och Stig Stigson. Hon fortsatte att ge ut böcker under 1900-talet, men dalade i popularitet. Efter sin död kom Agrell att utelämnas i de flesta litterära översiktsverk och var länge en närmast bortglömd författare. På 1970- och 1980-talen återupptäcktes hennes författarskap och hennes liv och verk blev föremål för vetenskaplig forskning. År 2007 spelades Räddad för första gången på över ett sekel och Agrells böcker började komma ut i nyutgåvor. Åren 2008–2010 delades Alfhildpriset ut till minne av Agrell och 2011 fick hon en sal uppkallad efter sig på Härnösands bibliotek. År 2014 publicerades Ingeborg Nordin Hennes biografi Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare.
Hon var dotter till konditor Erik Johan Martin och Carolina Margareta Adolphson. Mellan 1868 och 1895 var hon gift med grosshandlaren Per Albert Agrell.
Källa: Wikipedia.

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_2958
Svarte Fan, Victorias självmordsspöke
Petra Larson.

Bild ID:HH_2982
Balgäst och Servitris och Krögarfru.
Tinne Henningsson.

   
   

Bild ID:HH_2968
Fredrik Feuk, Victorias barndomskamrat.
Olof Odler,

Bild ID:HH_2970
Sanna Ågren, hushållerska hos familjen Lundegård.
Veronica Olsson.

   
   

Bild ID:HH_2971
Flickor på Torget
Elisabeth Nilsson.

Bild ID:HH_2972
Flickor på Torget
Anna Eskelinen.

   
   

Bild ID:HH_3146
Flickor på torget
Elisabeth Nilsson.

Bild ID:HH_3145
Ann Nilsdotter. Trotjänarinna hos postmästaren.
Anna Persson.

   
   

Bild ID:HH_2977
Grevinnan Stahr Ur novellen "En baldams historia".
Marie Troedsson.

Bild ID:HH_2975
Grevinnan Stahr Ur novellen "En baldams historia".
Marie Troedsson.

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_3159
Ida Lundegård. Mor till Axel Lundegård.
Karin Hoff.

Bild ID:HH_2980
Ingar, Per Larsson och Bengta,
(ur novellen "Giftermål på besparing")
Från vänster:
Anette Karlsson, Fredrick Olsson och Johanna Andersson.

   
   

Bild ID:HH_2966
Anna Erica
My Wiggosson.

Bild ID:HH_2977
Ennekvinnan, Ur "Stora boken"
Ulrika Nilsson.

   
   

Bild ID:HH_3134
Pennan. Victorias författarredskap
Daniel Jonsson.

Victoria Benedictsson var förutom sitt författarskap även en flitig brevskrivare. Hon kunde skriva flera brev om dagen. Ofta var de långa och välskrivna. Axel Lundegård erhöll de längsta och deras brevväxling är omfattande. Under goda stunder tyckte hon att pennan flög över pappret. I stunder av förlamande trötthet orkade hon knappt hålla i den, men pennan var alltid närvarande.
Att skrivdonet som hon hade var en av hennes käraste ägodelar får vi se som högst sannolikt. Förutom stålpennan bestod skrivdonet av två glasburkar. I det ena förvarades bläcket och i den andra fanns det sand. Sanden strödde man på för att få bläcket att torka fortare. Victoria använde sig även av läskpapper för att få bläcket att torka. Det finns några bevarade i hennes i arkiv i Lund.
Bläck sålde hon själv i sin lilla bokhandel i Hörby. Benedictsson skrev på brevpapper, som inte skiljer sig från våra. Manus däremot skrevs på långa manuskriptremsor. På resande fot förvarade hon skrivpapper och läskpapper i en speciell portfölj gjord i svart sammet. Portföljen förvaras även det i Lund. Skrivdonet däremot visas ett litet tag till på Hörby museum.

Victorias skrivdon. Ägs idag av Cecilia Ulvinge, Unos sondotterdotter. Foto: © Thomas Ohlsson.

   
   

Bild ID:HH_3164
Fröken Widerman. Ur komedin "Teorier"
Marie Troedsson.

Bild ID:HH_3160
Fru Berg, Kyrkoherdefru.
Diana Bergqvist

   

Till toppen av sidan

   

Bild ID:HH_3156
Barndomsvänner.
Marlene Andreasson, Jessica Gren, Eva Maria Nelander, Ann-Christin Löfgren, Annette Carlsson, Susanne Bengtsson, Karin Hoff och Christel Persson.

   
   

Bild ID:HH_3158
En hustru och Mjölkpiga.
Jessica Persson och Maria Persson

   
   

Bild ID:HH_3163
Servitriser och Krögarfru.
Maria Christensson, Helena Johansson, Jessica Nilsson, Tinne Henningsson och Susanne Isaksson.

   
   

Bild ID:HH_3141
Balgäst.
Petra Beckwall.

Bild ID:HH_2981
Balgäst
Petra Beckvall.

   
   

Bild ID:HH_3157
Balgäster.
Johan Hellman, Petra Beckwall och Susanne Mårtensson.

Alla porträttbilder. Foto: © Torsten Blomdahl  
   
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt

 

 

Personer upptagna i rollistan

Justus Lundegård. Son till kyrkoherdeparet.
Född 5 april 1860, Död 1924.

Justus Evald Lundegård, född 5 april 1860 i Västra Sallerups socken, död 1924, var en svensk målare. Han var bror till författaren Axel Lundegård.
Lundegård växte upp i Hörby och studerade för Edvard Perséus från 1878 och på Konstakademien i Stockholm 1880–84 samt därefter i München och från 1891 i Paris och den bretonska kustorten Le Pouldu, där han övergick till en impressionistisk stil. De i Frankrike målad bilderna utmärktes av ett vitt ljus och en spröd poesi i stämningen. Efter hemkomsten till Sverige, då Lundegård främst målade motiv från Skåne, särskilt Arild ochKivik, övergick han till en mustigare kolorit. Mot slutet av sitt liv övergick han till vardagsnära naturskildringar från Vadmöllan vid Örtofta. Altartavlan i Håstads kyrka är utförd av Alfred Hedlund efter ritningar av Lundegård.
Han målade även marinmålningar, interiörer samt landskap från Norge, Oberbayern och Italien.
Lundegård ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.
Källa: Wikipedia.

 

Till toppen av sidan

 

Mathilda Malling. Pseudonym, Stella Kleve.
Född: 20 januari 1864. Norra Mellby socken, Kristianstads län.
Död: 21 mars 1942 (78 år) Köpenhamn

Malling var dotter till godsägaren Frans Oskar Kruse och Anna Maria Mathilda Borgström. Hon tog studentexamen vid Lyceum för flickor i Stockholm 1883 och studerade vid Lunds universitet och i Schweiz 1884 samt i Köpenhamn 1885–1886. Giftermål med köpmannen Peter Malling i Köpenhamn 1890.

I början av sitt liv skrev Malling under pseudonymen Stella Kleve. Hon debuterade först på danska, med novellen "Flirtations" som översattes och gavs ut av Herman Bang. Den omarbetades sedan till romanen Berta Funcke (1885). Den uppmärksammades för sin skildring av en ung kvinnas erotiska känslor och ansågs mycket kontroversiell. Karl Warburg skrev till exempel i sin recension av romanen att: "Det 'händer' alldeles intet i vanlig mening 'osedligt' i hela boken, och dock är skildringen något af det otäckaste man gärna kan läsa."

Det mest kända av Stella Kleves verk är troligen novellen Pyrrhussegrar, som publicerades i den radikala kvinnotidskriften Framåt 1886. Liksom Berta Funcke är "Pyrrhussegrar" genomsyrad av undertryckt erotik, och novellen väckte stor debatt. Inte bara ämnet upprörde, utan även det nervöst impressionistiska formspråket. Novellen väckte ett sådant ramaskri att den ska ha påskyndat tidskriften Framåts nedläggning.

Som Stella Kleve skrev Malling även romanen Alice Brandt (1888) och flera noveller. I sin samtid uppmärksammades Stella Kleves texter mera på grund av sina "sensuellt färgade skildringar av unga kvinnor än för litterära förtjänsters skull". Birgitta Ney har skrivit att "en allmänna uppfattningen hos kritikerna var annars att hennes skildringar var så genomsyrade av okyskhet att man formligen äcklades".

Eftervärlden har dock uppvärderat hennes dekadent sennaturalistiskt skildrade kvinnotyp som en kvinnlig motsvarighet till beskrivningar av män i männens genombrottsromaner under denna tid. Hon hade tidigt kontakt med Ola Hansson som flitigt brevväxlade med henne och som också uppvaktade och friade till henne. Hansson porträtterade, efter en jobbig brytning med Malling, henne i Tidens kvinnor som "Gallblomma". De unga poeterna och studenterna Emil Kléen och Albert Sahlin ville ha med henne i en skånsk "dekadent kalender" (som aldrig kom ut) i slutet av 1880-talet, men misslyckades med övertalningen.

Efter en tids tystnad återupptog hon sitt författarskap, fast nu med en helt annan prägel, genom En roman om förste konsuln (1894), som gjorde stor lycka tack vare sin skickliga behandling av det memoarmässiga materialet. Följande böcker vittnar om frodig, men föga originell berättande fantasi och en mycket ledigt flytande framställning.

Genom sina historiska romanerna och herrgårdsromanerna fann hon en stor läsekrets i början av 1900-talet. I förlagsreklamen 1922 framhålls att "Ingen svensk författarinna intager så avgjort en förstarangs plats i våra unga damers hjärtan som Mathilda Malling. Sedan två generationer tillbaka står hennes popularitet såsom den kvinnliga publikens älsklingsförfattarinna orubbad." Idag är det dock främst den del av författarskapet som skrevs som Stella Kleve som väcker intresse.
Källa: Wikipedia.

 

Till toppen av sidan

 
Hans Henrik Jæger, född 2 september 1854 i Drammen, Norge, död 8 februari 1910 i Kristiania, var en norsk författare, anarkist och bohem. Han var bror till Oskar Jæger.
Porträtt av Sven Jørgensen1888.

Från 14 års ålder hade Jæger fört ett rätt äventyrligt sjömansliv när han 1875 blev student och tio år senare utgav romanen Fra Kristiania-Bohêmen (2:a omarbetade upplagan 1895) som kännetecknas av en på den tiden brutal framfusighet. Inom det akademiska och konstnärliga lägret i Norges huvudstad framkallade den så kallade "bohemrörelsen", som i flera hänseenden präglade kulturströmningarna i Norge årtiondena efter sekelskiftet 1900. Jæger vann ett stort antal vänner och kamrater, och dessa tog parti för honom när man genom åtal och följande fällande dom angrep hans författarskap med dess "samhällsupplösande tendenser". Slitningarna blev så mycket mera iögonfallande eftersom de följde på efterdyningarna på riksrättsstriden och inträffade samtidigt med att kompromisser hade berett de fromma och nykterhetsivrande politikerna på Vestlandet en plats i det norska samhällslivet. Såväl Fra Kristiania-Bohêmen som Jægers övriga arbeten (bl. a. "Syk kjaerlihet", som handlade om Jaegers relation med målarinnan Oda Krohg) konfiskerades. Nyupplagorna gjordes små och böckerna fick distribueras privat.
Källa: Wikipedia.

 

Till toppen av sidan

 

Gustav af Geijerstam
Född: 5 januari 1858. Död: 6 mars 1909.

Geijerstams far var bruksägare, sedermera seminarierektor i Kalmar och folkskoleinspektör. Gustaf af Geijerstam var sonsons sonson till Emanuel af Geijerstam som adlades 1773. Han var gift två gånger, först 1885 Sofia Eugenie "Nennie" Hortence Valenkamph (född 1864 i Finland, död 1900) och andra gången 1902 med Maria Ulrika Clementina Biörck. Två barn finns registrerade 1890, Ernst Gustaf (född 1886 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm) och Gustaf (född 1888 ibidem).

Efter gymnasiestudier i Falun, blev Geijerstam student i Uppsala 1877 och fil kand 1879. Han var medarbetare i Aftonbladet 1884-1886 och i Dagens Nyheter 1891-1893. 1897-1902 var han litterär rådgivare åt Gernandts förlag och lyckades knyta August Strindberg till förlaget.

Som gymnasist hade han läst Henrik Ibsen och tagit stort intryck av denne. Under universitetsstudierna kom han i kontakt med flera radikala författare. Han blev en populär företrädare för det "det unga Sverige", som författare, kritiker och föreläsare. Han var 1882 en av grundarna till studentföreningen Verdandi.

Geijerstam debuterade som författare 1882 med novellsamlingen Gråkallt, influerad av Alexander Kielland, Kristian Elster den äldre och August Strindberg. Sitt stora genombrott fick han folklivsskildringen Fattigt folk(1884) och romanen Erik Grane (1885). Grane är en ung teolog som överger universitetsstudierna för ett praktiskt yrkesliv på landsbygden. Även romanen Pastor Hallin (1887) handlar om en teologistudent, som dock överger sin idealism och blir prästvigd.

När det radikala åttiotalet tog slut, ägnade sig Geijerstam i stället åt sociologiska undersökningar som ledde till Anteckningar om arbetarförhållanden i Stockholm (1894) och några liknande arbeten.

Nya intryck kom från Fjodor Dostojevskijs mystik och den moderna psykologins utforskande av själen. Romanen Medusas hufvud (1895) har i vår tid uppmärksammats på grund av sina dekadenta sekelskifte sstämningarna, även om Melker Johnsson hävdat att romanen ligger närmare Zolas naturalism än en allmän symbolism.[7] Claes Ahlund har dock visat att just Medusas huvud som fin-de-siècle-motiv ramar in hela romanen.[8] Romanen Vilse i livet (1897) är en skildring av social nöd, som driver en far att mörda sin son. Nils Tufvesson och hans moder (1902) behandlar det uppmärksammade Yngsjömordet.

Mest uppskattade blev emellertid inte hans radikala idealism eller psykologiserande brottsromaner, utan de vardagligare men konstnärligt poetiska skildringarna av folklivet och herrgårdslivet. Häribland märks Kronofogdens berättelser (1890-1902), Mina pojkar (1896), Vilse i livet (1897), Det yttersta skäret (1898), Samlade allmogeberättelser (1898-1899) och Boken om lille-bror (1900). Den senare översattes inom få år till holländska, danska, tyska, finska, lettiska, tjeckiska, franska, grekiska, serbiska, engelska (1921), polska, italienska (1931) och isländska (1940).

Geijerstams sista alster var Den gamla herrgårdsallén 1908. Han gav totalt ut 27 romaner och noveller.
Källa: Wikipedia.

 

Till toppen av sidan

 

 

 

Tack till  

Bild ID: 2989a.

   
Startsida Huvudlänkar Uppdateringar Till toppen av sidan Kontakt