Victorias författarskap
Förord om Victoria som författare | av Birgitta Åkesson |
Victoria Benedictsson drömde i unga år om att bli
konstnär. Benedictsson ville till Konstakademien i Stockholm och var
beredd att själv bekosta utbildningen. Men efter dispyter med sin far
Thure Bruzelius och församlingens kyrkoherde Gustaf Dahlberg grusades alla
förhoppningar om att få komma till Stockholm. |
Victoria och Axel skydde inget när de
arbetade i den realistiska andan. Att Hörbyborna blev rasande när de kände
igen sig i böckerna var inget de hade förståelse för. Konflikterna blev
därför också många. Victoria Benedictsson skrev under manlig pseudonym och kallade sig Ernst Ahlgren. Hon debuterade 1884 med novellsamlingen Från Skåne. För eftervärlden är hon mest känd genom sina två romaner Pengar och Fru Marianne. Den förstnämnda låg, utifrån tidens idéer, mer i tiden än den senare. Fru Marianne ansågs av bröderna Brandes på tok för moralisk och utan verklighetsförankring. Endast några månader innan Victoria Benedictssons tragiska bortgång blev hon Sveriges första kvinna att erhålla Svenska Akademins understöd. Benedictsson var endast verksam som etablerad författare under fyra år. Hon har till eftervärlden lämnat ett oerhört rikt material. I sitt testamente testamenterade hon alla texter till Axel Lundegård. Man kan säga att samarbetet fortsatte efter hennes tragiska självmord. Axel skrev färdigt hennes manuskript och gav ut dem. Romanen Modern kom ut bara några månader efter Victorias död. Här nedan följer en presentation av Victoria Benedictssons publikationer. En del kan läsas som förstautgåva, medan andra illustreras med bilder ur släkten Benedictssons privatsamling. Det är många gånger svårt att få tag på förstautgåvor och vi vill gärna uppmana de som vill, och har tillgång till förstautgåvor ur Benedictssons produktion, att bidra med inskannade bilder på omslaget. |
Fredrika Limnell | |
Steget in bland Sveriges författare och andra
kulturpersonligheter tog Victoria Benedictsson vintern 1885-1886. Det var
då hon reste till Stockholm efter en inbjudan från Sofie Adlersparre.
Adlersparre var aktiv inom kvinnorörelsen och som kvinnlig författare var
Victoria av intresse. I sin glädje skrev Victoria tillbaka till Ellen Key: Den 24 juli skrev Victoria Benedictsson till Fredrika Limnell: … Nu skola dessa mina önskningar bli verklighet. Ni kan tänka er om jag jublar! Strax kunde jag inte ens fatta att någon sänkt mig allt detta, som jag åstundat så ifrigt.… Först småningom dagades det i medvetandet, och nu är jag på det klara: Jag skall icke sitta mellan fyra tomma väggar och skrifva min ”Fru Marianne”, jag skall ha skrifbord och chäslong, varma mattor för vintern och hamptygsgardiner för mitt fönster. Med ett ord: jag skall bli ägare af ett riktigt hemtrefligt litet författarnäste… |
Fredrika Limnell gjorde det möjligt för Victoria Benedictsson att inreda sitt egna ”författarnäste”.
|
Från Skåne | Novellsamlingen från Skåne, 1884 |
Victoria Benedictsson debuterade med novellsamlingen
”Från Skåne” 1884. Under pseudonymen Ernst Ahlgren tog hon nu på allvar
steget mot ett erkännande som författare. |
Samtidigt med debuten 1884 tog hon kontakt med Axel Lundegård, prästsonen
i Hörby. Hon föreslog då ett samarbete dem emellan, ett samarbete som
skulle vara ända fram till Victorias död i juli 1888. Det var också Axel som fick det första exemplaret av ”Från Skåne”. Det var
i början av juni 1884 som han fick den med sig från Victorias lilla
bokhandel. |
Boken i sin helhet kan läsas på Litteraturbanken: Läs mer här. |
Från Skåne, innehåller novellerna: En realist. |
I Axel Lundegårds utgåva från år 1900 finns flera illustrationer som vi här nedan ger prov på. |
|
Illustrationerna till boken "Från Skåne" är gjorda av den kände konstnären Carl Aspelin.
|
"Sorg" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"En kris" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"En studie" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Folkvännen" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Förlust" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Jeppa" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Gamle-Ola" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Giftermål på besparing" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"En musikafton" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård.
"Far och son" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Koketten" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Kritik" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Mor Märtha" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
"Mor Märtha" ur "Från Skåne" utgiven 1900 av Axel Lundegård. |
Storhandel 1886 | Första utgåvan |
Samtidigt med genombrottet med romanen ”Pengar” 1885,
arbetade Victoria Benedictsson på ett antal smånoveller. Det var Axel
Lundegård som läste korrektur och som kom med kritik. I Annotationsalmanacka för 1885 skrev Victoria: ”Afsände ”Storhandel” - ”Siffror”- och ”I väntrummet” till min kamrat. Det är väl odugligt. Det känns som om jag aldrig mer skulle kunna skrivfa något." Oron var obefogad. Samtliga här nämnda noveller publicerades. ”Storhandel” publicerades i Nornan 1886. Georg Nordensvan var då redaktör för Nornan. Här nedan ges möjlighet att läsa ”Storhandel” som förstautgåva från 1886. |
|
Klicka på miniatyrsidan och få upp dokumentet i full storlek. |
|
Fru Marianne | Midsommar 1887 |
Victoria Benedictssons roman Fru Marianne kom ut på
bokmarknaden strax innan midsommar 1887. Den fick överlag positiva
recensioner, men sågs av bröderna Brandes som en Dameroman med ett allt
för moraliskt tema. I berättelsen figurerar de tre huvudpersonerna Marianne, Pål och Börje i ett triangeldrama. Marianne trivs inte i äktenskapet med Börje. När så hans vän Pål kommer på besök till gården fattar Marianne och Pål tycke för varandra. Men istället för att låta Marianne och Börje upplösa sitt äktenskap återvänder Marianne till honom och anpassar sig efterhand till livet som hustru till en storbonde. Utifrån tidens syn på den ”fria kärleken” kunde recensionen av bröderna Brandes inte bli annat än negativ. Mottagandet av boken blev en katastrof Victoria Benedictsson. Det var genom Fru Marianne som hon ville vinna Georg Brandes gillande, både som författare och kvinna. Fru Marianne var hennes livsverk. Hemma i Hörby gick hon ut i skogen med revolvern i sin hand. Revolvern provsköts i syfte att ta både sitt och Georg Brandes liv. Med revolvern i väskan åkte hon över till Köpenhamn för att träffa Brandes. Det finns en unik möjlighet att följa hela skrivproceduren med romanen Fru Marianne och efterföljande reaktioner i Victoria Benedictsson efterlämnade material. Det ges emellertid ingen möjlighet att här gå in på detaljerna här, men Birgitta Åkesson har utförligt beskrivet händelseförloppet i In till döden trött. Victoria Benedictsson var nyss hemkommen från Paris när hon påbörjade att signera friexemplar. Ett av exemplaren var till Victorias mor Helene Sophia Finérus. Släkten Benedictsson har idag den boken i sin ägo och det är den boken som syns på bilden. På omslagets framsida har Victoria Benedictsson skrivit, i vad vi får förmoda, som ren plikt: Till min Mor med tack för allt hvad hon varit för mig. Boken gick vidare i arv till Victorias egen dotter Hilma Benedictsson. |
Läs Fru Marianne här. på Litteraturbanken. |
Pengar | Färdig i februari 1885 för utgivning |
Den 16 oktober 1884 antecknade Victoria Benedictsson i sin Annotationsalmanacka att hon var färdig med sista kapitlet till novellen ”Pengar”. Manuskriptet skickades till Axel Lundegård i Stockholm. Fyra dagar senare låg det på redaktören Frans von Schéeles bord. Omdömet var överlag positivt och i ett brev till Axel delgav hon Schéeles brev därom. (se nedan brevutdrag) Därpå följde några månader av korrekturläsning och hela boken blev färdig i februari 1885. I mars fick Victoria veta att Fritze ville förlägga boken. ”Pengar” är förmodligen den bok som de flesta är bekanta med ur Victoria Benedictssons produktion. Den läses fortfarande, analyseras och ingår som kurslitteratur. |
Boken handlar om Selma Berg, den unga flickan som gifter sig med den mycket äldre mannen Pål Kristersson, en välbärgad man. I novellen går Benedictsson hårt åt den tidens äktenskapslagar och kvinnosyn. För den som är bekant med Victoria Benedictssons eget liv och situation är det inte svårt att se att hon hämtat inspiration till ”Pengar” ur sitt eget liv. Det finns likheter både med Selmas krossade konstnärsdrömmar som Victorias äktenskapet med postmästare Benedictsson. Äktenskapet var en katastrof och samma år som ”Pengar” kom ut (1885), hade hon en uppgörelse med maken om att det skulle råda frihet dem emellan och att hon skulle försörja sig själv. ”Pengar” är ett typexempel på den litteratur som kom ut under 1880-talet. I realismens anda skydde man inte att skriva om ämnen som chockerade. Man ville väcka debatt. Kvinnans roll i samhället tillhörde de större debattämnena. |
Novellen ”Pengar” finns tillgänglig att läsa i Litteraturbanken. Klicka Här. |
|
|
Originalbrevet där Victoria delger Axel Lundegård Schéeles omdöme av ”Pengar”. Du kan läsa brevutdraget här nedan eller klicka på PDF-ikonen om du tycker det är bättre att läsa på ett "A4" © Brevutdraget är tolkat och renskrivit av Birgitta Åkesson. |
Nedan följer Frans von Schéeles omdöme av ”Pengar”, så som han skrev det i ett brev den 16 jan 1885 till Victoria Benedictsson. ”Om de 5 första kapitlena af ”Pengar” säger S–e. Uppsala d.16 Jan. |
Nå, det der märker endast den, som vant
sig att ge akt på den litterära tekniken; för den stora publiken är detta
kanske till och med en förtjenst, då åtskilligt der igenom blir
lättfattligare, men det är en konstnärlig brist, det är min åsigt. Språket
stöter mitt uppsvenska öra emellanåt; det är en del uttryck, som i mitt
öra låter såsom provinsialismer, – en del t. ex. simpla (t.ex.
”arbetstaska”). Men det der är något af en författareindividualitet, och
jag är ej fullt säker på, att en omarbetning i det hänseende vore önskvärd.
Om berättelsens titel kan jag ej ha någon bestämd mening, innan jag läst
den hel och hållen. ”Pengar” förefaller mig bättre än ”Penningar”.
–”Pengar är i mitt tycke en ypperlig boktitel, blott den verkligen
betecknar boken hufvudtanke. Det var icke vackert af er att börja ert bref
af d.5te med beskyllningar mot mig för ett ”artigtlitet hån”. Jag har icke
förtjenat den. Med mitt tal om att ni vuxit er litterära Mentor öfver
hufvudet, menade jag allvar, – hvarken smicker eller hån. Jag sade det för
att angifva, hvarför jag så länge negligerat korrespondensen med er. Sedan
ni blifvit offentligt känd, allmänt uppburen författare, äro de tjenster,
jag kan göra er, så små, att min tid och mina krafter bättre kunna behöfvas
på annat håll. Någon ”Mentor” kan jag icke vara för er, – om jag någonsin
det kunnat. Med nöje skall jag förmedla försäljningen till någon
förläggare af ”Pengar”. Ni säger, att ni för detta arbete måste ha
”ordentligt betaldt”. Hvarför, förstår jag. Men hvad anser ni vara
”ordentligt betaldt”? Det måste ni säga mig. Jag har intet mått att gå
efter. – Skall jag försöka skaffa er en dansk öfversättare och förläggare,
samtidigt med den svenska upplagan? Och så innesluter jag Lundegårds
porträtt af Ernst Ahlgens person, motseende att få mitt konterfej i
återbyte. Lundegårds bref ville jag gerna ha åter, sedan ni läst det.
Välkommen snart med slutet af ”Pengar”, hvarefter jag längtar med den
intresserade läsarens otålighet.”
© Brevutdraget är tolkat och renskrivit av Birgitta Åkesson. |
Fairbrooks krögare och Blåstrumpa | Känslorna svallar på "fint folk" i Hörby |
Den lilla novellen ”Fairbrooks krögare” författade
Victoria Benedictsson i bästa realistiska anda och, får man anta, i
vredesmod över Hörbyborna. |
”Kan du tänka i lördags utkom här en
smädeskrift i byn som heter "Fairbrooks blåstrumpa "som ett genmäle till"
Krögaren som de uppfattat den, har lupit som en löpeld genom alla husena
från herrskapen till tjenstefolket. Något så uselt, groft, oförskämdt kan
man svårligen tänka sig men det är riktig mat för detta präktiga folk. De
läsa den med den största förtjusning o titta efter mer o tycka att den är
så härligt qvick. Ja Karl det är inte roligt att vara ibland sådant folk,
man blir så dålig sjelf…” (Matti till Karl 18/2 1887, brev i LUB). Författaren till smädeskriften var anonym. Staffan Benedictsson har misstankar om att det var en släkting till Victoria som skrev den, A.F Samsioe. Victoria menade emellertid i ett brev till Matti att: ”Om en svala fält ned en smula smuts på mig skulle det ej gjort annan verkan än detta: jag småler, och med två fingrar knäpper jag bort hvad det lilla djuret släppt ned på mig". (Matti till Karl 18/2 1887, brev i LUB) Fairbrooks krögare publicerades i Svea 1887. Här ger vi möjligheten att läsa både den, och Fairbrooks blåstrumpa, i första utgåva. |
Klicka på PDF-symbolen för att läsa boken. Filen är på hela 6,47 MB, men för tillfälligt finns ingen mindre fil. Vi byter ut den så snart vi får möjlighet till detta. Hela boken är avfotograferad sedan länge, långt innan att datorn ens
var född. |
Klicka på miniatyrsidorna ovan för att läsa boken.
|
Berättelser och utkast | Utgivning 1888 |
Det material som Victoria Benedictsson efterlämnade
till Axel Lundegård var på alla sätt omfattande. Endast några månader
efter hennes död påbörjade han arbetet med att ge ut hennes texter. Han
gav ut dem som samlingar där både nya och redan utgivna texter ingick.
Redan i oktober 1888 låg ”Berättelser och utkast” på bokhandelsdisken.
Axel Lundegård. Läs mer om honom här. |
Förutom ”Ur mörkret” innehåller ”Berättelser och utkast” följande noveller: Lifsleda ”Berättelser och utkast” finns att läsa på Litteraturbanken. |
|
|
Final | ”Final” är ett drama i tre akter från 1885 |
Texten är hämtad direkt ur ”Brevväxlingen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård volym II 1885”. Red. Bert Åkesson och Birgitta Åkesson 2013, GML-förlag. Bert Åkesson har författat kapitlet om ”Final”. |
|
”Final” är ett drama i tre akter från 1885. Enligt instruktionerna i början av dramat utspelar sig allt under tre dagar i maj i en svensk landsortsstad. Dramat är något, vid denna tid, så ovanligt som ett samarbete mellan två författare, Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Vem som skrivit vad och hur de utmejslat sina karaktärer är hart när omöjligt att utröna. Eftersom vi vet att de båda i stor utsträckning använde sin omgivning och händelser nära dem för sina karaktärer, kan man emellertid dra vissa slutsatser. En av huvudkaraktärerna, bankdirektör Hugo Bruhn, har begåvats med samma tveksamma karaktär som Frans Oscar Nilsson, den anställde i Skandinaviska Enskilda bankens filialkontor i Hörby som 1884 förskingrade ett antal tusen kronor, vilket direkt hade återverkningar på det Benedictssonska hushållet. Turerna kring detta har Victoria Benedictsson kunnat följa på nära håll. Hugos tappra hustru Betty, länge överseende med Hugos många snedsprång, har nog till stora delar fallit på Benedictssons lott. Den tredje huvudkaraktären, unga Saima Rönne, uppvaktas av herr Bruhn och instrueras av denna hur hon ska spela en roll som älskarinna i en teaterpjäs. Av dylika övningar kunde Axel Lundegård ösa ur sitt minne efter de repetitioner han deltagit i med Anna Nordqvist i Hörby för ett ”sällskapsspektakel” där de spelat ett älskande par. Karl Rönne, Saimas bror, är en medicinstuderande som, enligt Axel Danielsson har till uppgift att ”gå omkring på scenen och säga kvickheter och sanningar”, men han är endast ”en skugga av doktor Relling i Vildanden”. Danielsson är övertygad om att Karl är herr Lundegårds egen skapelse. Tre unga damer, i synnerhet fröken Sandgren som förfäktar den ”sanna kärleken” och inte det sorts äktenskap som Bruhns ingått, är propagandistiskt inplacerade för att säga ”sanningen” om äktenskapet. Deras repliker kan vem som helst av författarna ha skrivit. Dramat får en hastig upplösning när lagens långa arm är på väg att gripa bankdirektören, efter att denne inte klarat av att skjuta sig själv. Bruhns ord kring detta faller sålunda: ”Jag är inte rädd. Men när jag lyfte revolvern kom det för mig, hur det skulle vara att sikta fel. – Om jag inte sprängde hjärnan, endast splittrade och förödde! Och finge vänta på döden!” I detta tillskrivs bankdirektören samma tankar som Victoria Benedictsson själv hade när hon med pistol i hand tvekade inför att ta sitt eget liv. Det var inte döden hon fruktade, utan rädslan att misslyckas och dess konsekvenser för egen del. Benedictsson kunde i lugn och ro fundera över detta scenario. Att direktör Bruhn skulle få dessa tankar i en plötsligt uppkommen situation, förefaller sökt. De trovärdiga alternativen är att visa mod, skjuta och behålla hedern eller att inte våga skjuta och för alltid förföljas av skammen.
|
Pjäsens väg till scenen I slutet av november skriver Benedictsson att hon varit hos Gustaf af Geijerstam och presenterat ”Final”. Huruvida författarna själv fått stå för tryckkostnaderna vet vi inte. Mottagandet blev ljummet, och författarna porträtteras mindre smickrande i en satirisk ”julpolska” i tidningen Budkavlen.
Urpremiär Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här. |
Folklif och småberättelser | Utgavs på hösten 1887 |
”Folklif och småberättelser” kom ut samma år som ”Fru
Marianne”, d.v.s. på hösten 1887. Boken, var liksom debuten ”Från Skåne”,
en samling noveller med i huvudsak folklivstema. ”Folklif och
småberättelser” består av 14 noveller. Några av dem, ”Vid sotsängen”,
”Förbrytarblod” och ”Medan kaffet kokar” skrev Victoria Benedictsson i
Stockholms skärgård. Att novellen ”Förbrytarblod” kom till just vid den här tidpunkten är ingen slump. Den bygger på natten som Victoria genomled i svår ångest och ilska på hotell Leopold i Köpenhamn efter kritiken av ”Fru Marianne”, natten då hon var beredd att ta både sitt eget och Georg Brandes liv. Handlingen flyttade hon emellertid till en skånsk höskulle där drängen Per är den hånade och bespottade och pigan Anna den hånfulla. Per sitter och väntar på sin älskade Anna. Per genomlider nattens kval och när väl Anna dyker upp drar han sin kniv och avslutar hennes liv, vilket han inte ångrar. Novellsamlingen ”Folklif och småberättelser” recenserades positivt av Georg Brandes. |
|
För den som vill läsa ”Förbrytarblod” som
förstautgåva, har vi här gjort den tillgänglig som en PDF.
5,16 MB. Vill du läsa den mer bekvämt, klicka här och leta upp sidan 28 i PDF-filen (sidan 51 i boken).. |
”Folklif och småberättelser kan läsas här. |
Efterskörd | Utgavs 1890 |
1890 gav Axel Lundegård åter ut en samling texter ur Victoria Benedictsson efterlämnade material. Samlingen fick titeln ”Efterskörd” och innehåller sammanlagt nio noveller och två pjäser. Bland pjäserna är ”I telefon” den som rönt störst uppmärksamhet. Den spelas än i våra dagar. Urpremiären skedde på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm den 7 mars 1887. På Dramawebben kan man både läsa pjäsen och höra Ellen Hartman i rollen som Siri. Hartman hade huvudrollen 1887. Läs och hör Här.
Ellen Hartman i pjäsen ”I telefon” 1887. Foto Gösta Florman. Stockholm. |
Boken ovan på fotot är en gåva från Victorias styvson Uno till någon i familjen. Detta exemplar ägs av släkten Benedictsson. |
Förutom ”I telefon” innehåller
”Efterskörd”: Bland stackare – När Tage var på jagt – Siffror – När fru – Svensson höll husandakt – En jägare af gamla stammen – Fint folk – På morgontripp – Små taflor – Ett pariserminne – Romeos Julia. Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här. |
|
Modern | Utgavs 1888 |
Vänskapen mellan Victoria Benedictsson och Axel Lundegård var långt ifrån friktionsfri. Ofta var det Victoria som under perioder sade upp bekantskapen, men trots detta var Axel en av de personer som betydde mest för Victoria. Bekantskapen fick emellertid sig en rejäl törn när Axel förälskade sig i herrgårdsflickan Anna Christensson. Triangeldramat utspelade sig under vintern och våren 1888, endast några månader innan Victoria tog sitt liv. Fylld av svartsjuka använde hon sitt eget känsloliv när hon nu påbörjade romanen ”Modern”. I romanen tog hon på sig rollen som modern. I det unga paret i berättelsen, moderns son och dennes fästmö, ser man likheter med Axel Lundegård och Anna Christensson. |
Victoria Benedictsson hann aldrig skriva romanen färdig, men Axel Lundegård färdigställde den samma år (1888). ”Modern” ses som bland de sämre verken av Victoria, men för den som vet historien kring hennes liv är ”Modern” bland den mer läsvärda ur hennes produktion. I romanens slutkapitel möter man Victorias blottade känsloliv och får delvis svar på gåtan till varför hon valde att släcka sitt liv för egen hand. Boken kan läsas i sin helhet på Litteraturbanken. Läs här. |
|
|
Romanen ”Modern” 1888 av Victoria Benedictsson och Axel Lundegård. Ses här ovan som förstautgåva. | |
Saga | Publicerad 1885 |
"Skogsnuepaugen. Skånsk folksaga, upptecknad på bygdemål från Frosta härad”, heter den lilla uppteckning som Victoria Benedictsson 1885 fick publicerat i” Saga. Minnesblad från Nordiska museet 1885”. Bernhard Meijer var en av redaktörerna och det var han som godtog Victorias manus våren 1885. |
I publikationen har man kostat på sig en svensk
översättning, vilket kan verka onödig, men vilket man ganska snart inser
att även en skåning kan vara i behov av. |
|
|
Läs originalsidorna direkt från boken här. |
Läs som PDF-fil här. Eller skriv ut och läs på papper. |
Om skogssnuvan, eller skogsrået, kan du läsa här på Wikipedia. |
|
Den stygge lille gossen | |
”Historien om den stygge lille gossen” är en liten berättelse som Victoria Benedictsson nedtecknade i Malmö när hon var inneboende hos fröknarna Andersson på Gustav Adolf torg i början av 1880-talet. Victoria vistades i fröknarnas hem som konvalescent efter den benhinneinflammation som drabbat henne 1881. Hos Anderssons vilade hon upp sig, samtidigt som Elna Hansson, den då berömda ”Lundakvinnan” behandlade henne med grötomslag, vars mottagning på St Nygatan, låg endast ett stenkast från torget. Det var nu som Victorias författarskap tog fart på allvar. Men hon försökte även ta lektioner i latin och italienska av den unge studenten Lars Peter Wåhlin, även han inneboende hos fröknarna Andersson.
|
Deras relation var många gånger komplicerad, där Victoria både krävde lektioner och dömde sig själv för sitt okunnande. Wåhlin var en hårt prövad man, men deras vänskap fortsatte även efter Malmö-tiden, bl a skrev de tillsammans ett tidningsblad som fick namnet ”Osämjan”. ”Historien om den stygge lille gossen” kom som sagt var till i Malmö och de som tolkat berättelsen menar att gossen är just Lars Peter Wåhlin och den gamla gumman är Victoria Benedictsson. Berättelsen publicerades först 1962, 80 år efter att den kom till. Karl Erik Rosengren fick då tillstånd av Lars Peter Wåhlins dotter, som hade ”Historien om den stygge lille gossen” i sin privata ägo. Här går vi ett steg längre och låter även er som läser på Victoria-sidan att få tal del av berättelsen. |
Läs den här som PDF-fil © Birgitta Åkesson | Läs den här i original |
|